Det finns hopp

Långa dagar i kalla ridhus, det är verkligheten för mig nu ett tag. Då gäller det att hålla humöret uppe och hitta positiva saker. Två av dom roliga sakerna denna veckan har varit ”andragenerationsryttare”. Det är precis vad namnet säger, alltså unga ryttare vars mammor har ridit för mig innan barnen gjorde entre här  världen. Hur länge har jag jobbat med det här, tänker jag emellanåt…

Tolv och fjorton år är ”damerna”, rider på helt olika ställen men har ett gemensamt, dom brinner för det dom gör.  Alltså ganska lika alla dom andra ryttarna jag har i träning kan man tänka.  Men det är olika… Dom här”ponnyungarna” sitter som gjutna på hästarna, rider helt okomplicerat och bara suger i sig vad jag säger. Den ena flickan red båda sina ponnyer på rad(mamma groomar). Sista ponnyn red hon barbacka för sadeln var på renovering! Den andra lite yngre flickan, 12 år, red sin sjukskrivna mosters  häst som är över 1.75 hög och för övrigt en stor  häst. Hon hade ridit sin egen ponny innan.

Dom hoppar och rider dressyr, galopperar i skogen och har helt ”normala” ponnyer. Långt bort från tävlingshets och prestationskrav. Det ger mig hopp!

Ytterligare en riktigt rolig sak är att min elektriska värmeväst höll den batteritid som är utlovad! Dessutom med +. Det ger också hopp, om att överleva även denna vinter.

ponny

Bilden är lånad av Norman Thelwell, en som verkligen kan illustrera kärlek till ponnyer